Nordisk Tidskrift, Stockholm, 1944, s. 130-138.


 
 

DEN FINSKA SPRÅKFORSKNINGENS BETYDELSE
FÖR ALLMÄN SPRÅKVETENSKAP


av
AARNI PENTTILÄ


Vi alla i Norden veta att det finska folket så gott som under hela sin historiska tid varit tvunget att leva med svärdet i den ena och mursleven i den andra handen, att stå på stridsfot för sin nationella existens. Som en följd härav eller, låtom oss säga, som en sidoföreteelse i denna kamp kan man kanske räkna det förhållandet, att de vetenskaper, som behandla nationens mest framstående kännetecken, framför allt språket, i Finlands yngsta lärdomshistoria haft en mycket framstående plats. Vetenskapen är i många avseenden beroende av den sociala resonans den känner sig äga. Folkets och samhällets åsikter om modersmålet och dess utforskande ha i Finland icke på länge varit ringaktande, tvärtom, språkvetenskapen har länge haft en erkänd ställning och framstående idkare, bland dem många av nationens stormän (såsom till exempel Elias Lönnrot). Såsom ett bevis på den stora allmänhetens tänkesätt vågar man kanske nämna, att initiativet till redigerandet av den stora ordboken över det finska riksspråket, vars förarbeten nu pågått i över tio år och redan nått över materialsamlandets stadium till avfattandet av ordartiklarna, har tagits inom agrarpartiet i riksdagen. Arbetet på språkvetenskapens fält nästan sjuder i landet. Utom på den stora nufinska ordboken har det nämligen arbetats ungefär tjugo år intensivt och systematiskt också på en folkmålsordbok, vars materialsamlande väl blir slutfört under de närmaste åren (kriget har nog starkt försenat arbetet). Dessutom är en etymologisk ordbok, den bekante språkforskaren E. N. SETÄLÄS Etymologicum magnum över finska språket, under ledning av professor Y. H. TOIVONEN under arbete. Ett helt garde av yngre och äldre vetenskapsmän har redan

(131)

många år varit sysselsatt med utgivandet av de väldiga materialsamlingar över olika finsk-ugriska språk, som finska forskare, börjande från M. A. CASTRÉN, ha samlat, men som blivit outgivna, oftast på grund av samlarens för tidiga död. Sistnämnda arbete har redan resulterat i flera digra ordböcker — jag nämner endast LAURI KETTUNENS Livisches Wörterbuch, ett monument över ett troligen inom några decennier utdöende språk — och åtskilliga tusen sidor texter på olika finsk-ugriska språk, synnerligen värdefulla och omöjliga att numera samla. Det nyaste numret i denna serie är professor Kettunens stora vepsiska exempelsamling till satsläran (Helsingfors 1943). Men den största delen av detta väldiga material, däribland den ostjakiska ordboken av avlidne dr K. KARJALAINEN, den skoltlapska ordboken av dr T. ITKONEN, prof. ARTTURI KANNISTOS voguliska ordbok jämte stora textsamlingar, resultatet av ett fem års forskningsarbete bland vogulerna, är ännu på tryckeriet eller på förberedningsstadiet. Naturligtvis äro emellertid icke alla krafter koncentrerade på materialsamlandet och materialets utgivande; även själva forskningen har sina utövare. Det är dock förståeligt, att största delen av allt detta samlings- och forskningsarbete närmast intresserar blott de finskugriska språkvetenskapsidkarnas krets. Det gäller t. ex. ett sådant storverk som L. KETTUNENS Suomen murteet (»Finska språkets dialekter»), tre delar jämte en omfattande språkatlas. Inom denna vetenskapsgren har det förvisso även gjorts många sådana rön, som kunna — och egentligen måste — beaktas inom den allmänna och indogermanska språkforskningen. Härpå skall jag i det följande ge några belysande exempel.

För ungefär ett år sedan utkom Finsk-ugriska Sällskapets sekreterares, doktor LAURI POSTIS, digra disputation Grundzüge der livischen Lautgeschichte. De östersjöfinska språkens ljudhistoria är ett område, som av naturliga skäl överhuvud icke kan närmare intressera en svensk publik utom i några enstaka särskilda fall, nämligen då den bjuder hjälp för den nordiska språkhistorien eller behandlar ljudhistoriska företeelser, som äro kända även ur de nordiska språkens utveckling. Det liviska språkets utveckling råkar nu i några hänseenden visa samma drag som återfinnas i de nordiska språkens ljudhistoria — i liviskan träffa vi bl. a. det s. k. 'stödet', känt ur danskan, brytningen och omljudet. Postis behandling av dessa företeelser är ytterst lärorik för envar inom den nordiska språkvetenskapen. Vi skola se, huru han t. ex. behandlar den liviska brytningen.



(132)

I liviskan motsvaras det senurfinska huvudtoniga e överhuvud av ie, t. ex. piedàG 'tall' (i finskan petäjä), liepà 'al' (f. leppä), mietà part. sg. 'honung' (f. mettä). I ordets början står på e:s plats bl. a. je, t. ex. jemà 'mor' (f. emä), jekse 'gå vilse' (f. eksyä).

Denna ljudutveckling har man kallat d i f t o n g e r i n g. Det måste dock observeras, att e bevarats oförändrat, då den andra stavelsen har innehållit i eller j, t. ex. mez 'honung' (f. mesi), ezmi 'den första' (estn. esimene).1 Detta sakförhållande har man förklarat så, att andra stavelsens i eller j har förhindrat diftongeringen. Då företeelsen har en sådan begränsning, är det emellertid klart, att det icke här är fråga om en diftongering i ordets vanliga bemärkelse, utan av en av grannljudens, och i detta fall särskilt vokalernas, beskaffenhet beroende ljudförvandling, av en s. k. k o m b i n a t o r i s k   l j u d u t v e c k l i n g.

Den omständighet, som får de olika vokalerna att skilja sig från varandra, som gör av a ett a och i ett i, är ur fysiologisk eller genetisk synpunkt betraktad — såsom känt — de artikulerande organens olika ställning. Akustiskt sett förorsakar talorganens rörelser, att resonansen i ljudkanalens lufthålor förändras och hålorna förstärka på olika höjd liggande deltoner i klangen, som uppstår i struphuvudet, d. v. s. bilda härigenom olika vokaler. De viktigaste av dessa deltoner äro de, som bildas i munhålan och svalget. Om alltså en vokals närhet förorsakar förändringar i en annan vokal, måste förändringen naturligtvis förorsakas av de faktorer, som bestämma varje vokals särkvalitet. De artikulerande organens ställning är för oss tills vidare svår att noga bestämma. Men däremot kunna vi med de instrument, som fonetiken nuförtiden besitter, relativt lätt bestämma de akustiska följderna av de olika artikulationsställningarna vid vokalernas artikulation. Vi kunna med mycket stor exakthet bestämma de för de olika vokalerna kännetecknande resonanserna och särskilt de viktigaste av dem: mun- och svalgresonanserna. Och med åsidosättande av den gamla tvistefrågan, om det är det viktigaste att av Ijuden känna den akustiska eller genetiska sidan, kunna vi, då vi dryfta de olika vokalernas verkan på varandra, som hjälpmedel begagna dessa resonanstal, då de ju äro direkt beroende av de artikulerande organens ställningar.

________
1 är ett tecken för 'stödet'.
[HTML ei tunne ylöspäin avautuvaa 'hattua', jota tässä tarkoitetaan. Sen vuoksi olen tuonut tekstin kuvana. /MP]

(133)

Ur liviskan har man inte tillsvidare till hands sådana vokalresonanstal, men däremot nog ur finskan, vars vokalsystem i vissa hänseenden uppenbart är mycket nära den urfinska basen. De finska siffrorna kunna troligen, utan att man begår något kapitalt fel, utnyttjas med avseende å liviskan. De finska vokalernas »formanter» ha på sin tid bestämts redan av HUGO PIPPING och nyligen av professor ANTTI SOVIJÄRVI i hans värdefulla och med akustikens modernaste vapen arbetande verk Die gehaltenen, geflüsterten und gesungenen Vokale und Nasale der finnischen Sprache (Helsingfors 1938). Den följande tabellen innehåller medeltalen av de analyser, som Sovijärvi har gjort av de viskade vokalerna:

svalgformanten      munformanten

a 880 dallringar/sek............ 1080 d/s
ä 830 ».............................. 1750 »
o 510 ».............................. 800 »
u 410 ».............................. 620 »
e 450 ».............................. 2100 »
ö 510 ».............................. 1630 »
i 340 ».............................. 2540 »
ü 310 ».............................. 1750 »

För större åskådlighets skull upptecknar Posti nu dessa formanters dallringstal i ett koordinatsystem, vars ordinata är dallringstalet i sekunder och abskissan tiden. Om man tänker på ett fall, där i den första stavelsen står ett e och i den andra ett a, får man bild 1. Om vi nu med en punkterad linje förena de motsvarande formanterna av e, och a, så märka vi, att det framför e bildas

ett ställe, där fortsättningarna av den linje, som förenar e- och a-ljudens formanter, går igenom formanterna av i. Om vi sedan betrakta det fallet, där i den första stavelsen står e och i den andra stavelsen i (bild 2), så kunna vi konstatera att fortsättningen av de linjer som förena e- och i-ljudens formanter

(134)

ingenstädes kan gå igenom i:s formanter. I detta fall har också som vi minnas, utvecklingen e > ie icke ägt rum. Den punkterade linjen, som i koordinatsystemet går igenom de punkter, vilka representera de bägge vokalernas formanter, avbildar med detsamma den riktning, som de artikulerande organen måste följa under vägen från den ena artikulationsställningen till den andra. Under vägen från ett e till ett a är linjernas riktning sådan, att det lätt bildas ett i framför e. Även ie ljudförbindelsens sista del är överensstämmande med denna riktning. e är nämligen ej här ett rent e, utan särdeles i slutet märkbart lägre och längre bakartikulerat än det normala e:et. Detta hörs mycket klart speciellt i sång, då vokalen förlänges. I slutet av ie hörs då ofta ett klart a Man har också upptecknat några fall, där utvecklingen redan har hunnit längre, ända till a (t. ex. jamà 'mor', jalàb 'lever', fi. elää). Vi kunna alltså säkert konstatera, att även e-vokalens slutdel i de ifrågavarande fallen så att säga flyttat sig längs de linjer, som förena formanterna av e och a. På principiellt samma sätt kunna vi behandla alla de andra ifrågakommande fallen. Då första stavelsen innehållit e och andra u, blir utvecklingen i bild 3 förståelig.

I denna liviska utveckling är det fråga om samma företeelse, som i den nordiska språkhistorien bär namnet brytning. Den liviska brytningen skiljer sig från den nordiska däri, att utvecklingen i liviskan så att säga har stannat i ett tidigare skede än i de nordiska språken, och även däri, att den ej har fört till olika resultat i de fall, där den följande stavelsen har innehållit a, och i de fall, där den följande stavelsen har innehållit u. Då alltså utvecklingen i de nordiska språken har varit berga > biargh, helpan > hialpa och bernur > biorn, har utvecklingen i de bägge fallen i liviskan varit endast e > ie. Ett undantag är i liviskan den förr nämnda sällan anträffade typen jamà (vanligen jemà), där utvecklingen på sätt och vis har hunnit lika långt som t. ex. i fallet (*eka >) > iak. Problemens lösning i liviskan ger ett fullständigt bindande bevis för utvecklingens gång i de nordiska språken — en fråga som inom germanistiken varit mycket omtvistad.

Man skulle även på grund av bokens titel vara böjd att tro, att ett verk benämnt Eräiden itämerensuomen tm-sanojen historiaa (»Om några östersjöfinska ord, som innehålla konsonantförbindelsen tm») inte skulle innehålla något av intresse för en utländsk publik. Men kanske skall hunden inte dömas efter håren. Boken är skriven av högskolelektorn AHTI RYTKÖNEN, en yngre forskare, känd genom flera etnografiska verk och smärre språkvetenskapliga skrifter, och innehåller viktiga rön.

Arbetets utgångspunkt är nog ganska speciell, men verket är särdeles värdefullt därför, att det för första gången vetenskapligt behandlar en ordgrupp, som i de östersjöfinska språken är mera utvecklad och troligen


(135)

mera betydande än de motsvarande orden i den indogermanska språkfamiljen, nämligen de s. k. deskriptiva, ljudmålande orden. Denna ordgrupp har som känt varit i någon mån ringaktad bland språkforskarna, men ringaktningen — som kanske baserar sig dels på vissa dubiösa teorier om språkens ursprung med sina ofta ganska godtyckliga Ijudsymboliska ursprungsförklaringar, dels på den omständigheten, att bland dessa ord träffas en mängd sådana barnsligt låtande uttryck som tick tack, piff paff, kling klang, klipp klapp, vips, vov vov o. s. v. — är icke ett skäl att utvisa dessa ord från forskningsfältet, särskilt då språket, som finskan, känner dem i stor mängd. I sin utredning har författaren, med grundlig kännedom om sitt stora materiel, kraftig vindicerat vissa viktiga synpunkter och framgångsrikt sönderrivit många villomeningar angående sina ord. Han har klarlagt det märkliga system, som finska språket äger för sina deskriptiva ord. Något liknande påträffas även annorstädes bland världens språk, men knappast så systematiskt utbyggt som i finskan. Ett exempel belyser bäst saken.

I finskan finns det t. ex. ett verb kalisee 'skramlar', men vid sidan därav finns det många andra liknande verb, vilka skilja sig från varandra genom första stavelsens vokalism: vokalen är i första stavelsen växlande: kilisee betyder 'klingar', kolisee 'slamrar, skallrar', kulisee ungefär 'sorlar, porlar'. Likaledes har man substantiv av denna typ innehållande samma systematiska växling, t. ex.: parina, enligt LÖNNROTS stora finsk-svenska ordbok 'fortsatt porl, sorl', pirinä 'porlande, prassel, hvinande, pipande', porina 'fortsatt porl, sorl, qväkning, vrål, skrän, skrik, rop, gråt' (t. ex. puheen porina 'sorlande prat, sorl af röster'), purina 'porl, fräsning, frusande, sjudning, sprutning, puttring, smått gräl l. skramlande Ijud', pyrinä 'surr, snurrande, darrande l. ifrig l. bestyrsam rörelse', pörinä 'surr, t. ex. om binas Ijud'. Det finnes även sådana serier av deskriptiva ord, där variationen visar sig i konsonanten, t. ex.: huhina (allt efter LÖNNROT) 'lindrig susning l. hviskning, hvinande, sus; hemligt skvaller, prat, rykte', ordet användes t. ex. om vindens, skogens susning, juhina 'hväsande, sus, sorl', kuhina 'hväsning, susning, surr, sus, hvimmel', användes t. ex. om myror, om människomassor, luhina 'ngt doft Ijud; skrammel', muhina 'gny, stoj', nuhina 'sorl, stoj, mummel', puhina 'hväsning, fnysning, flåsning', suhina 'hväsning, susning, sus, tassel, gny, sorl oväsen', tuhina 'sus, flåsning', t. ex. om den snuviga näsans Ijud, vuhina 'susning, vinande'. Då man iakttager, att vart och ett av de sist nämnda orden har flera vokalvarianter (vid sidan av kuhina finns det t. ex.: kahina, kihinä, kohina, kähinä, köhinä) kan man förstå, att det i systemet förefinnes många möjligheter, alla dock icke utnyttjade (så t. ex. finns icke ordet kyhinä). Dessa ords antal blir ännu större därigenom, att varje deskriptiv ordrot (i det som exempel begagnade fallet k + vok. + h) kan förses med olika avledningssuffixer, av vilka det finska språket besitter flera. Av roten huh (som användes som interjektion) kunna t. ex. avledas sådana verb som huhahtaa (enligt LÖNNROT) 'susa hastigt; ila, hvina', huhajaa 'susa, dåna (såsom t. ex. sotelden)', huhista 'susa, hvina, hviska' osv.

(136)

Om man alltså hävdar, att de deskriptiva orden äro rikt och — vad som är viktigt — systematiskt företrädda i finskan, så gör man sig knappast skyldig till överdrift. Enär det finns en massa av denna sorts ord, ha enskilda forskare icke känt till alla eller ens närmelsevis alla, och systemet, som dessa ord tillhöra, har ej överskådats. Det har även, såväl bland forskare som bland allmänheten rått den villomeningen, att det är möjligt att i finskan fabricera ord när som helst för det tillfälliga behovet, ord, som alltså födas i och för ett ögonblick, men som även dö lika snart. Författaren har nu understrukit, att han, ehuru han i åratal gjort språkliga iakttagelser och samlat dialektmaterial, icke en enda gång har träffat ett ord, som ej skulle ha varit traditionsbundet och som han ej hade träffat även annorstädes. Han är färdig att underteckna HILMERS sats (Schallnachahmung, Wortschöpfung und Bedeutungswandel), »Wirkliche Neuschöpfungen in dem Sinne, dass etwas ganz Unabhängiges geschaffen wird, gibt es ja in der Sprache überhaupt nicht und kann es nie gegeben haben». Han säger: »De flesta människor gå i graven, utan att hava gjort ett enda nytt ord, även savolaxborna (som i Finland ha ansetts vara särskilt fyndiga ordsmeder). Några ha den förtjänsten, att de skapa en ny avledning en ny analogi- eller kontaminationsform o. d. Men huru mången gör ett helt och hållet nytt ord, som även betyder något?» Då man har ansett ordboken över de deskriptiva orden fylld med tillfälligheter, har man begripligt nog känt en viss ringaktning gentemot dem. Efter Rytkönens verk står det emellertid klart, att dessa ords antal är stort, men begränsat, att de äro traditionsbundna, och det synes som om det system, de bilda, är urgammalt.

Dessa iakttagelser måste ha vittgående följder även för den etymologiska och Ijudhistoriska forskningen. En särskild »värdehöjning» få de deskriptiva orden därigenom, att — såsom författaren har antytt — det ordförråd, som anses bilda stommen i språket — i stor skala är av deskriptivt ursprung: de deskriptiva orden äro den huvudkälla, varifrån språkets s. k. fasta, ordinarie ordförråd fullständigas. Så t. ex. har fysikens term friktion fått sin finska motsvarighet kitka härifrån, likaledes akustikens buller, som på finska heter häly [i LÖNNROTS ordbok 1874 ännu bara 'larm, skrål, buller, sorl (av talande, springande m. m.), stoj']. I dessa bägge fall, som jag har anfört som exempel, är den akustiska betydelsen ännu kännbar (i den andra så klar som möjligt). Men i otaliga

(137)

fall har den ursprungliga betydelsen blivit undanträngd. Mycket värdefulla äro de utredningar, som författaren gjort angående dessa ords typiska betydelseutveckling, en utveckling, som ofta har avlägsnat de ifrågavarande ordens betydelse mycket långt från den onomatopoetiska sfären.

Vanliga betydelser hos ord, som höra till denna kategori, äro bl. a.: 1) 'föremål eller varelse för vilken det Ijud, som gett upphovet till benämningen, är i ett eller annat hänseende karakteristiskt' (i denna grupp träffa vi bl. a. många djurnamn, t. ex. sirkka 'syrsa, gräshoppa'), 2) 'görande, vars benämning visar, att den är bildad med häntydning på det åtföljande Ijudet'; numera är Ijudets betydelse redan försvunnen (så t. ex. kan ordet pulputa 'ljuda pulpul, såsom då något rinner ur en full flaska, porla, klucka, klunka', brukas även om sådant 'kluckande' som icke åtföljes av något slags Ijud, röken eller eldlågan kan t. ex. pulputa 'bolma' ur ugnen), 3) 'resultat av ett görande, som har åtföljts av det Ijud som har givit första anledningen till ordet' (t. ex. komo 'bula') osv.

Det är till slut svårt att fastställa, vilka betydelser som icke skulle kunna komma i fråga hos de ursprungliga onomatopoetiska orden. Så t. ex. anträffas betydelsen 'Iycka'. I lägre stil heter nämligen lycka på finska viuhka. Detta ords deskriptiva ursprung ses klart ur den betydelse LÖNNROT har i sin ordbok 'hastig rörelse som bringar luften att vina, skarp, hvinande vind, vinddrag; föremål eller redskap som rör sig lätt och hastigt.' Särskilt har ordet begagnats i finskan i betydelse 'viska, solfjäder'. Genom förmedling av kortspelet, där spelaren kan ha en god eller dålig solfjäder på hand, har den nuvarande betydelsen uppkommit. Det är förövrigt kanske i finskan lättare att uppdaga och bevisa ett nu icke deskriptivt ords onomatopoetiska eller interjektionella ursprung än i många andra språk, då de ursprungligen deskriptiva orden över huvud ha många levande systemenliga släktingar, i vilka den äldre betydelsesfären ännu är lätt kännbar. Så t. ex. betyder kahakka i nufinskan enbart 'batalj. strid', men dess deskriptiva ursprung är lätt att inse av äldre ordböcker och av ordets otaliga deskriptiva släktingar; tomu 'damm, stoft' har släktingar av vilka vi se, att ordet har att göra med det Ijud, som uppkommer, när man stampar t. ex. ett dammigt golv. Hela denna ytterst intressanta värld med sina betydelse- och Ijudhistoriska problem har RYTKÖNENS verk öppnat.

Professorn i finska språket vid universitetet i Åbo PAAVO RAVILA har under de sista åren i några smärre skrifter Numerusprobleemeja, »Numerusproblemer», Virittäjä 1938 och Uralilaisen lauseen alkuperäisestä raken-


(138)

teesta (»Om den uraliska satsens ursprungliga byggnad», Virittäjä 1943) samt en större avhandling (Über die Verwendung der Numeruszeichen in den uralischen Sprachen i Finnisch-ugrische Forschungen XXVII, 1941) givit en ytterst intressant och på viktiga iakttagelser rik bild av pluralens (och dualens) uppkomst i de uraliska språken. Användningen av pluralen (samt dualen) uppvisar i de finsk-ugriska språken många märkvärdiga avvikelser från den indogermanska pluralen och lockar otvivelaktigt därför indogermanisterna till bekantskap med dess historia. Dessa numerusforskningar ha sedermera lett Ravila till en skildring av den uraliska satsens ursprungliga byggnad, som på ett särskilt lärorikt sätt behandlar sitt tema och även ger den allmänna språkforskningen åtskilliga uppslag av största räckvidd. En närmare redogörelse för dessa intressanta forskningar kan tyvärr ej här komma i fråga. Ravilas huvudverk föreligger ju också på tyska, så att även de, som ej läsa finska, lätt kunna göra bekantskap med själva originalverket.

I mars 1888 höll den finska språkforskningens främste man E. N. SETÄLÄ i Språkvetenskapliga Sällskapet i Uppsala ett föredrag (en översikt av de finsk-ugriska språken). Han slutade det med orden: »Jag vill dessutom framhålla nödvändigheten därav, att de finsk-ugriska språkmännen gå igenom den indoeuropeiska skolan för att på så sätt utvidga sin synkrets och tillägna sig de metodiska framsteg, som äro frukter av ett genom årtionden fortsatt flitigt och mångsidigt arbete». För min del skulle jag tro, att denna skola har varit lärorik. Kanske har nu den tid kommit, då indogermanisterna med fördel då och då kunna fästa sin blick vid den finsk-ugriska forskningen, även i sådana fall då det icke är fråga om låneordsforskningar, vilkas betydelse sedan länge har varit känd. I den föregående framställningen har jag försökt som exempel anföra några arbeten, som peka i denna riktning.