Pedagogisk Tidskrift, Stockholm. 8.10.1941., s. 194-201.

Finsk syn på den svenska ortografifrågan på 1870-talet.


Av Aarni Penttilä.

Den svenska rättstavningsfrågan är ett synnerligen seglivat problem. Den har behandlats i otaliga skrifter egentligen under hela den tid man överhuvud har fäst sin uppmärksamhet på skrivsättets beskaffenhet, och frågan är ännu ej bragt ur dagordningen. Ja, om en utlänning och utomstående skulle få spå, så måste han väl närmast tro, att rösterna emot den sedvanliga ortografin knappast komma att helt och hålIet förstummas i Sverige på långa tider. De livnäras fortfarande uppenbart av det sakforhållandet, att relationen mellan det talade språket (eller de olika »fonemen» såsom Adolf Noreen har kallat det talade språkets enheter) och det skrivna språket (eller de olika »grafe-


(195)

men» såsom man i analogi med den förra benämningen kanske kunde beteckna det skrivna språkets enheter) ej i varje hänseende är så enkelt som möjligt — »man skriver icke som man talar». Så länge skriv- och läse- eller uttalssättet icke i möjligaste mån så att säga täcka varandra skall det ganska säkert alltid finnas—åtminstone bland lärarna, som mest lida av de möjliga missförhållanden inom ortografin—sådana, som anse en större enkelhet särdeles eftersträvansvärd. Även på bekostnad av traditionen och andra i sig viktiga synpunkter komma dessa missnöjda troligen att fortfarande föreslå reformer, vilka kunna anses som förbättringar, hänvisande på Klopstocks sats »Jag måste tillstå, att jag icke begriper, varför man skriver, vad man icke får läsa, och varför man icke skriver, vad man måste läsa». I detta sammanhang må det tillåtas mig att med ett par ord påpeka, vad man närmare sagt menar med den så eftersträvansvärda enkelheten i förhållandet mellan det skrivna och talade språket. Enkelheten betyder här, att fonemens och grafemens inbördes motsvarighet kan uttryckas med få regler. Ju färre regler man behöver, desto enklare är »översättandet» ur det talade språket till det skrivna och tvärtom, och desto bättre — såsom man säger — är ortografin. Men för att »översättningsreglerna» kunde vara fåtaliga, måste de naturligtvis vara allmänna. Ett belysande exempel: i ett sådant språk som kinesiskan är översättningen ur det talade till det skrivna språket (alltså skrivandet) och översättningen ur det skrivna språket till det talade (alltså läsandet) underkastat otaliga regler, ja, det måste väl finnas en särskild regel för vartenda ord, i engelskan, som har en erkänt dålig och svårlärd ortografi, har man dock avsevärt färre regler — översättandet går alltså lättare — , i svenskan är reglernas antal ännu mindre och deras omfång i motsvarande mån större — översättandet är igen en grad lättare — och om vi övergå till finskan, så träffa vi nästan så få ortografiska regler som möjligt. Det skrivna och talade språkets motsvarighet är nästan så fullständig som det i praktiken är behövligt.


(196)

Den finska ortografins enkelhet är möjlig enbart därför, att reglerna äro allmänna och överhuvud av följande typ: om man i ett fonem har ett k-ljud, så har man i det motsvarande grafemet på det motsvarande stället ett k. En blick på den svenska grammatikens ortografiska del lär oss, att den finska k-regeln måste ersättas i svenskan med flera regler (k-ljudet skrives ju i vissa ord med k, i vissa andra med ck, ch, g o. s. v.), alla med mindre omfång. Då den finska ortografin närmar sig idealet av rättstavning (utan att dock uppnå det), har det ett visst intresse att se, huru de finska språkmännen se på den svenska rättstavningen och vilka förbättringar de anse som ändamålsenliga. Härom ha vi ett ganska auktoritativt meningsyttrande ur handen av en av Finlands största män, Elias Lönnrot.

Elias Lönnrot har uttalat sig i den svenska rättstavningsfrågan mig veterligen endast enskilt, nämligen i ett brev, som han 1872 sände till Artur Hazelius, en av förgrundsfigurerna i den svenska ortografifrågans historia. Hazelius, vars förnämsta och bäst kända livsverk, Skansen, i år firat sitt halvsekelsjubileum, hade — såsom känt — även starka språkvetenskapliga intressen och sina tankar om skrivsättet överhuvud och särskilt det svenska har han utvecklat i sin förträffliga, klart och vackert skrivna bok »Om svensk rättstafning», som utkom i två delar 1870-71. Den första delen »Om rättstafningens grunder med särskildt afseende på svenska språket» innehåller den allmänna utredningen, den andra delen »Redogörelse för nordiska rättstafningsmötets förslag till ändringar i det svenska stafningssättet jämte berättelse om mötet» de speciella förslagen närmare grundade. Den första delen av sin bok hade Hazelius översänt till Lönnrot, som har mycket stora förtjänster i det finska skriftspråkets utveckling (han kallas ju vid sidan av biskop Mikael Agricola »finska skriftspråkets fader») och av vilken Hazelius kunde alltså vänta en sakkunnig och opartisk kritik. Lönnrot har utan tvivel uppmärksamt läst Hazelii verk och tackar författaren för gåvan på följande intressanta sätt (det ursprungliga brevet förvaras i Nordiska Museets bibliotek):


(197)

»Högt ärade Herr Doktor!

För Herr Doktorns värdefulla arbete om Rättstafningens Grunder äfvensom för ett tidigare utgifvet lika förtjenstfullt arbete 'Fosterländsk Läsning', med hvilkas öfversändande Herr Doktorn godhetsfullt behedrat mig, får jag aflägga min vördnadsfulla tacksägelse.

Hvad rättstafningen beträffar, instämmer jag helt och hållet deri, att den småningom borde återbringas till fonetisk. Lyckligtvis vore det ej heller så svårt i svenskan som i några andra språk, ty hvad e och ä vidkommer, äfvensom o och å, så tror jag, att de utan något större uppseende när som helst kunde användas för att beteckna deras motsvarande verkliga ljud. Icke tror jag heller, att någon skulle bortkasta en eljest duglig bok, om han ock deri funne v för f och k för c och q, när uttalet det fordrar. Svårast i svenskan är bristen på beteckning af långt vokalljud. Efter nuvarande skrifsätt ljuder vokalen i många ord än lång än kort med alldeles samma beteckning, lång t. ex. i  man, lam, dam, tamde, förkylt, kort deremot i man, lam, dam, tömde, förskylt. Funnes särskild beteckning för det långa vokalljudet, kunde ej en utlänning misstaga sig om det rätta Ijudet, hvilket han nu ej kan. En annan och större vinst vore det, att man sluppe konsonantens tveskrifning för att beteckna den föregående vokalens korthet. Skulle man t. ex. skrifva fát, kál, skál, grép, dít för att beteckna det långa a, e, i, så kunde fat, kal, skal, grep, dit skrifvas i st. för det nu brukligafatt, kall, skall, grepp, ditt.

Men det är tid att jag slutar. Med högaktning och vördnad har äran att teckna

Herr Doktorns

ödmjukaste tjenare

Elias Lönnrot.

Lojo den 20 Dec. I872»




(198)

Lönnrot intar såsom det framgår ur brevet en helt och hållet accepterande ställning gentemot de av Hazelius planlagda reformerna. Annat kan man knappast heller vänta av en sådan språkman, som i sitt modersmåls ortografi sedan gammalt hade vant sig att tillämpa just de huvudprinciper Hazelius förordade och som väl ej var i fullt samma mån bunden av traditionens makt som de, vilka hade svenskan som modersmål.

Men Lönnrot har gått i sitt brev ett steg längre än Hazelius i sin bok och på en punkt, där Hazelius säkerligen ej kunde trots all sin reformatoriska iver följa honom. Lönnrot lägger fingret på en egenskap i den svenska ortografin, nämligen de långa och korta vokalernas betecknande på ett och samma sätt, vilket för honom ter sig som ett vida viktigare missförhållande än alla andra av författaren klandrade bristerna. Denna Lönnrots åsikt är, skulle man vara böjd att tro, en typiskt finsk åsikt, ty den med det finska skrivsättet förtrogna kan aldrig låta bli att förvånas över, huru en så »grundläggande», »viktig» o. s. v. egenskap som en vokals längdgrad överhuvud kan lämnas obetecknad.

Ehuru man ej kan misskänna vilken vikt Lönnrot, om han hade varit svensk, hade lagt på de långa och korta vokalernas åtskiljande i skrift, så uttrycker han sig dock enligt sitt alltid lugna och försiktiga sätt icke polemiskt, utan att ens nämna Hazelii för honom oantagbara ståndpunkt. Hazelius hade nämligen den åsikten, som troligen är alldeles allmän i Sverige (och i många andra länder): ingen reform angående de korta och långa självljudens skrivning är behövlig. I sin till Lönnrot sända bok har Hazelius endast tangerat frågan, men även här ändå tillräckligt klart tillbakavisat det av Lönnrot förordade skrivsättet. I ett sammanhang refererar han nämligen en polemik mellan biskop Svedberg och arkiater U. Hjärne, gången på I700-talet, och melIan raderna kan man läsa, att han tagit ställning på Svedbergs sida. Svedberg hade förfäktat, att det gamla stavsättet med dubbla vokaltecken för långa vokaler (t. ex. fåår, steen, ståår) skulle förkastas och ersättas med det i svenskan nu härskande stavsättet


(199)

(får, sten, står o. s. v.). Hjärne igen hade ogillat »den nagelnya tokota skrijfarten». På ett annat ställe (s. 129) av sitt verk dömer Hazelius alldeles explicite dubbelskrivandet av bokstäverna som en beteckning av ljudets längd. Han intar den ståndpunkten, att dubbelskrivandet av en bokstav skulle »stå i uppenbar strid emot det Ijudtrogna stafningssättets fordran, att intet Ijud får utmärkas genom mer än ett tecken». »Men har ... af forno hos oss och många andra folk användt dubbla medljudstecken för att utmärka medljudets långa uttalstid, men detta medel är i sig själft långt ifrån rigtigt». I andra delen av sin bok har han ännu tydligare uttalat sin mening om det gamla svenska skrivsättet book o. s. v., som principiellt står just på den linje Lönnrot forordar. Han säger — egendomligt nog — att det var en Iycka, att det forna stavsättet i steen, fåår och andra dylika ha försvunnit ur svenskan och att svenskan »genom Aurivillii, Tjällmans, Svedbergs och andres nitiska bemödanden snart Iyckligt återfördes ifrån denna sin förvillelse».

Lönnrots principiella ståndpunkt är, såsom jag antydde, mycket typiskt en finsk språkforskares, hans praktiska förslag igen, då han förordar ett skrivsätt som kál, dám, lám o. s. v. (alltså icke kaal, daam, laam o. s. v. enligt den finska ortografin) vittnar om hans bekantskap med ungerskan, där vokalens längd betecknas just med en komma ovanför vokalens tecken (t. ex. már 'redan' med ett långt a). Möjligt är även, att han har tänkt på Rasmus Rasks förslag, att vokalernas längd skulle betecknas även i finskan med en komma. Men vare det sig med den praktiska delen i Lönnrots åsikt huru som helst, så ter det sig onekligen för varje finsk språkforskare som en orimlighet, om ett långt vokal betecknas med samma sätt som det korta, fast längden i det ifrågavarande språket (t. ex. i svenskan) kan ha glottisk (ordskiljande) betydelse. En Elias Lönnrot skulle ej ha kunnat anse det för lycka, om ortografins utveckling i finskan hade tagit samma riktning som i svenskan. Tvärtom kan det anses som en stor Iycka, att de tendenser som funnos bl. a. i den svenska ortografin på 1500-


(200)

och 1600-talen för åtskiljandet av de långa och korta vokalerna i skrift, i finskan småningom förstärktes och icke kvävdes, så att det under hela den nufinska perioden inte har rått någon som helst tvivel, huru t. ex. tule 'kom', tuule 'blås (om vinden)', tulee 'han kommer', tullee 'han lär komma' med sina olika längdgrader i Ijuden u, l och e böra skrivas på ett oantastbart sätt.

Det är mycket troligt, att Lönnrots förslag vad svenskan vidkommer för alltid blir blott en from önskning. Det drag i den nuvarande svenska ortografin, som den med den finska ortografin vänjda på Lönnrots vis anser som brist, anse svenskarna själva troligen icke alls besvärligt (jag tänker dock igen på lärarna och känner aktning för deras pedagogiska kraftprov vid läseundervisningen), ty — det är sant — vokalens längdgrad betecknas ju ändå på sätt och vis i svenskan. Det sker bara ej på ett så omedelbart sätt såsom i finskan. Det råder ingen tvivel därom, att a:t i dam är långt och a:t i damm är kort, ty »I varje starktonig stavelse måste antingen vokalen eller den derpå följande konsonanten vara lång» (Danell, Svensk Ijudlära, 3 uppl., s. 42). Alltså genom den slutledningen, att då m i ordet dam är kort, så är a långt, och att m i ordet damm är långt, så är a kort, uppnår även en utlänning den rätta insikten av uttalet. Allt skulle också vara i ordning, bara den nämnda regeln skulle vara allmän, om den alltid skulle hålla streck och om den skulle hjälpa i alla ifrågakommande fallen. Men så är det ju inte. Regeln kan för det första icke tillämpas, då konsonantens längd lämnas obetecknad (t. ex. man, kan uttalas ej med ett långt a), regeln lämnar oss alltså i många fall i sticket. För det andra finns det i nusvenskan sådana huvudtoniga stavelser, vilka innehålla endast en kort vokal (utan en följande konsonant). Förutsatt att de fonetiskt skrivna texterna i Danells Svenska Ijudlära icke innehålla tryckfel kan man ur dem plocka fram en handfull exempel av sådana fall, i vilka den nämnda regeln icke en smula hjälper oss (t. ex. de, jfr då, ty, jfr tyda, heller enligt Danell med ett kort ä, men även med ett kort I o. s. v.). Det är sålunda klart att en reform i den


(201)

av Lönnrot antydda riktningen faktiskt skulle förstora den svenska ortografins enkelhet, men vid ortografiska reformer äro ju ej de branta förändringarna lätt genomförbara och knappast ens särdeles ändamålsenliga. Varje mera omfattande ortografisk förändring så att säga makulerar ju hela den äldre litteraturen, och det är därför man i rättskrivningsfrågor bör av sakliga skäl gå varsamt åt. Skrivsättet har även den sitt stilvärde, ett hvarför t. ex. verkar troligen på en svensk redan litet gammalmodigt. Hvarför har alltså nu ett stilvärde, som skrivaren på sin tid inte alls åsyftade. Genom starka reformer i rättstavningen slår man lätt »Makulerat» stämpeln på sådant som man egentligen ej ville makulera. Därför är det mer än troligt, att Lönnrots förslag ehuru man kan försvara den, får länge vänta på sitt förverkligande.