Festskrift till Johan Forssell, 8.11.1947.

Något om förkortningarna



Den normering av den svenska ortografin, som ligger kodifierad; Svenska Akademiens ordlista, omfattar inte—såsom bekant—den skrivna svenskans alla ortografiska uttrycksmedel. En betydande del av dem står helt och hållet utanför alla officiella bestämningar. Av dessa onormerade skriftspråkliga element är de viktigaste interpunktionen, användningen av de stora bokstäverna samt förkortningarna, alltså vissa viktiga uttrycksmedel som det skrivna språket besitter och vilka det använder ganska oberoende av det talade språket. Det är inte heller svårt att märka, huru behandlingen av det skrivna språket är som följd av bristen på fasta normer i sagda punkter i någon mån osäker och huru den diskussion, som gång efter annan riktar sig på dessa ortografiska frågor, ofta får livliga former. Vår jubilar som i många värdefulla, väl avvägda artiklar har behandlat den svenska ortografin tillåte, att jag här väljer till betraktande en liten detalj ur den officiellt onormerade rättskrivningens eldfarliga krets och alltså går utanför den motivsfär han med största intresse har behandlat.

Såsom bekant förkortas uttrycken "det vill säga" och "och så vidare" helt allmänt på tvenne sätt: "d. v. s." — "dvs." och "o. s. v." — "osv.". De behändigare förkortningarna "dvs." och "osv." tycks dock under senaste tiden haft motvind. Så rekommenderar t. ex. "Fritzes förkortningslexikon" av R. Frölén (1945) endast formerna "d. v. s." och o. s. v.". Och i en artikel benämnd "Språkets glidning" har den kända signaturen O. H—g i Dagens Nyheter 27. IV 1946 kraftigt ogillat förkortningarna av typen "dvs." och "osv.". Kritikern i DN skriver bl. a.: "Att förkortningen (dvs., osv.) är fullständigt ologisk tycks inte störa någon. Osv. är en förkortning av samma art som obs. och bör betyda ett ord som börjar med bokstäverna o, s och v. När bokstäverna o, s och v anger tre olika ord, så finns det inga skäl att inte sätta punkt efter var och en av dem. Tiden räcker nog; det är långt till nästa världskrig." Om man skulle vara tvungen att taga ståndpunkt i saken, hur bör man resonera ?

Med den "fullständiga ologiskheten" menar den ovan citerade kritiska författaren troligen, att om ett ord förkortas genom att utesluta dess slutdel och genom att markera uteslutandet med en punkt, är det inte  f ö l j d r i k t i g t  att lämna denna förkortningsmetod åsido när förkortningen gäller flera efter varandra följande ord. Om ologiskheten här alltså betyder detsamma som  i n k o n s e k v e n s,  har han i sitt påstående otvivelaktigt rätt. Om "observera" förkortas till "obs.", "följande" till "följ.", "exempel" till "ex.", råder det en viss konsekvens om man skriver "o. s. v." och "d. v. s." och inte "osv." och "dvs.". De sistnämnda förkortningarna förete onekligen inte samma förkortningsmetod. Ännu större blir "ologiskheten", dvs. inkonsekvensen, om man — såsom vanligt är — använder förkortningar av typen "dvs." och "osv.", men dessutom i vissa andra fall förkortningen av typen "o. s. v." och "d. v. s." (ss. i fallet "till exempel" = "t. ex.''). Denna oföljdriktighet är levande verklighet. Likaså är det helt inkonsekvent att förkorta ordet "observera" till "obs.", men t. ex. ordet "per" till "pr" eller namnen "Holmberg", "Hallberg", "Hornborg", "Hollming" el. dyl. till "H—g", "Dagens Nyheter" till "DN", "Arbetarbladet" till "A.B.", "gram" till "g", "herrar" till "hrr" osv. Konsekvensen är tydligen som bortblåst.

Det är också mycket lätt att inse att  d e t  f i n n s  m å n g a  f ö r k o r t n i n g s s ä t t  och att konsekvensprincipen inte spelar någon särdeles nämnvärd roll inom förkortningarna. Denna princip korsas så ofta av andra synpunkter att en motivering av någon art av förkortningar väl överhuvud bör ske med andra argument än konsekvensen. Detta märkvärdiga sakförhållande — vad skulle nu vara mera eftersträvansvärt än följdriktighet! — kan nog åtminstone till en betydande del förklaras.

För det första, skulle man tro, har konsekvensprincipen kommit till korta därigenom att en del av förkortningarna är l å n från skilda språk och tidevarv (t. ex. "cif" = eng. cost, insurance, freight; "fob" = eng. free on board, "NKVD" = ry. narodnyj kommissariat vnutrennyh del, "jr" = lat. junior, "N:o" = lat. numero). De företräda olika förkortningsprinciper och bjuda på en brokig samling mönster för de inhemska svenska förkortningarna. För det andra: alla ord kunna inte utan vissa olägenheter förkortas på samma sätt; ett sätt lämpar sig bättre för en typ, ett annat för en annan. Bl. a. kan man med de skilda förkortningsmetodernas hjälp i någon mån undvika dubbel- el. mångtydiga förkortningar. "Svenskt mästerskap" och "samma månad" behöver man alltså inte förkorta "s.m.", utan det förra "SM", den senare "s. m.". (Att "SM" är utom svenskt mästerskap också "Statistiska Meddelanden" och "silvermedalj " är naturligtvis ingen fördel.) "Samma månad" förkortas inte till "sm.", ty "sm." sparas till förkortning av "silvermynt". Det är alltså tydligt att det är en fördel att ha flera förkortningsmetoder. Vidare: de långa orden blir lätt vid stark förkortning mera oigenkännliga än de korta. När ett långt ord alltså skall förkortas är det ofta fördelaktigt att ta med i förkortningen en bit även av slutdelen och inte nöja sig med den förkortningsprincip som kommer till användning särskilt vid korta ord (så förkortas t. ex. "isynnerhet" till "isht", "postexpedition" till "Pxp", "smältpunkt" till "smpt"). Ord och ordgrupper med  o l i k  f r e k v e n s   h a r  o l i k t  behov att bli förkortade: de ord och ordgrupper som förekomma gång efter annan är i större behov av förkortning och av längre gående förkortning än ord och ordgrupper som förekomma förhållandevis sällan. Likaså äro långa och tungrodda namn i större behov att förkortas än korta och lätthanterliga. Och ännu en faktor som kan vålla inkonsekvens inom förkortningarna: under tidernas lopp kan en förkortning, som blivit allmänt känd och mycket vanlig, ännu en gång förkortas, dvs. det finns även förkortningar av förkortningar. Ungefär sådana skäl ligga till grund för den inkonsekvens som råder bland förkortningarna. Så stor den också är, är den dock inte helt godtycklig. Inkonsekvensen kan i många fall sakligt motiveras.

Vad nu särskilt den förkortningsprincip vidkommer som närmast har givit anledning till dessa små anmärkningar och som användes vid "dvs." och "osv.", så skulle jag för min del tro, att den förekommande inkonsekvensen även här kan någorlunda motiveras. Påståendet att det inte finns några som helst skäl till den innehåller troligen en överdrift. Man kan väl påpeka åtminstone följande skäl. Ordgrupperna "och så vidare" och "det vill säga" är mycket vanliga så vanliga att förkortningarna "o. s. v." och "d. v. s." sedan länge har varit utomordentligt bekanta för var och en. Dessa förkortningar har länge varit det normala, stående och kanske enda skrivsättet för "det vill säga" och "och så vidare" (dessa ordgrupper har troligen mycket sällan skrivits fullständigt ut). I sådana fall — såsom vi ovan påpekade — kan den ursprungliga förkortningen börja  b e h ö v a  e n  n y  f ö r k o r t n i n g.  Ett passande mönster har man härtill funnit i det förkortningssätt som ofta användes vid förkortning av sammansatta ord (t. ex. "såsom" = "ss.", "tillfällig" = "tf."). De stående ordgrupperna likna ju sammansatta ord, i många fall så mycket att det råder ovisshet om ordgruppen är ett sammansatt ord eller en serie skilda ord. Dessutom hade det under tiden innästlat sej i språket en ny förkortningstyp som också i någon mån kunde tjäna som mönster. Jag menar de s. k. bokstavsorden, förkortningar av mångordiga namn, innehållande blott begynnelsebokstäverna (typen HAPAG, NKVD, UNRRA, GAIS). Kanske har de bekanta utländska mönstren som "cif" och "fob" även haft sitt finger med i spelet. Det uppståndna behovet kunde alltså tillfredsställas med ett sätt som ej var helt obekant. Det är även att beakta att "dvs." och "osv." (och vissa andra dylika) inte behöver sammanblandas med några förkortningar av typen "observera" = "obs.", så att bekvämlighetens tillgodoseende inte får några tråkiga följder. Vidare må anmärkas, att dessa speciella fall innehålla åtskilliga ord som inte förkortas alls som ensamstående ("det" förkortas inte till "d.", "vill" inte till "v.", "säga" inte till "s.", "vidare" inte till "v."). Ja, sådana förkortningar som "d.", "v." och "s." äro närmast stående förkortningar för h e l t a n n a t än "det", "vill", "vidare" och "säga" ("d." = dag, del, den, död; "v." = vers, vänd, vänster; "s." = sida). Inkonsekvensmotivet nr 2 (se ovan) spelar alltså in och förordar en förkortningsmetod varigenom man undviker att öka mångtydigheten.

Det finns alltså otvivelaktigt några skäl för skrivsättet "osv.", "dvs.". Motskälen: man har nog tid att skriva "d. v. s." och "o. s. v.", jämte: skrivsättet "osv." och "dvs." är ologiskt, väger mycket lätt. Det senare skälet har vi här redan tillräckligt berört. Det förra skälet åter kan knappast användas med framgång vid en diskussion om förkortningarna, ty därmed kan man ju motivera hela förkortningssystemets förkastande. Om man hinner skriva "o. s. v.", så hinner man väl också skriva "och så vidare". Det är inte fullt så bekvämt, men tar dock inte värst mycket mera tid. Så kan man väl resonera. Men med användandet av förkortningar strävas det just till en  l i t e n  besparing av skrivmödan och vinnande av några millimeters utrymme. Förkortningen är uppenbarligen desto bättre ju mer den uppfyller denna sin uppgift utan att dock överhövan försvåra läsandet. "Dvs." och "osv." är alltså inte endast mycket försvarliga forkortningar, de kan till och med anses som ändamålsenligare än "d.v.s." och "o.s.v.".


alkuun