Folkskollärarnas tidning, nr. 6 och 7, 1944. I anledning av Svenska Akademiens remissutlåtande Svenska Akademien och stavningsfrågan, 1943. Av professor Aarni Penttilä
Skriften och talet.
I den långa serien av utkast och förslag till ortografiska förändringar i den svenska rättskrivningen och de av dessa föranledda motskrifterna är Svenska Akademiens nyligen utkomna "Svenska Akademien och stavningsfrågan. Remissutlåtande i anledning av 1943 års riksdagsmotioner angående reformerad rättstavning" tillsvidare den nyaste auktoritativa repliken. Utlåtandet, liksom den svenska stavningsfrågan i sin helhet, bjuder även för en utomstående och utlänning mångt och mycket av intresse. Av lätt begripliga skäl följer man särskilt i Finland uppmärksamt med behandlingen av denna segslitna fråga, vilken ju onekligen äger praktisk betydelse för Finlands svenska folkdel och för den finskspråkiga lärdomsskolan, där svenskan utgör ett viktigt läroämne. Dessutom, huru en ortografisk förändring propageras, begrundas, kritiseras, förkastas, omfattas, emottages, härom får man en riklig samling exempel i den svenska stavningsfrågans historia. Man har även haft tillfälle att med stor tillfredsställelse studera, huru de mest framstående språkforskarna i landet, t. ex. J. A. Lundell och Adolf Noreen, för att ej tala om den yngre generationen, ha uttalat sig i saken, behandlat och delvis även mycket ingående utrett detta problem. Man har vidare kunnat lägga märke till det intressanta särdraget, att ortografiska problem i Sverige ha i någon mån blivit frågor liknande politiska, ekonomiska, sociala frågor, då de kunna bli behandlade av riksdagen (i Finland anses språkriktighetsfrågorna ligga helt och hållet utanför statens maktsfär). Intresseväckande moment saknas alltså ej.
Under sin långvariga verksamhet har Svenska Akademien flera gånger gått i spetsen för de ortografiska reformsträvandena, men denna gång är Akademien resolut emot en förändring av det rådande svenska stavsättet och hemställer i sitt remissutlåtande "att motionerna f. n. icke måtte föranleda någon åtgärd". Detta sker efter en längre motivering, en motivering, som innehåller atskilliga synpunkter, däribland även en av större språkvetenskaplig vikt. Det är möjligt, att just denna även utgör det mest vägande skälet, varmed Svenska Akademien vill stödja sin negativa hållning till de ortografiska reformförslagen. Akademien säger bl. a. (enligt ordalydelsen i sammanfattningen s. 18):
"den språkhistoriska askådning, som ytterst ligger till grund för motionärernas framställningar, numera får anses övergiven och icke längre vetenskapligt normgivande".
Om man kommer i håg att de svenska ortografireformatorernas framställningar icke innehålla annat än helt typiska reformförslag utan några som helst särdrag, måste man dra den slutsatsen, att enligt Svenska Akademien praktiskt taget alla ortografiska reformer och förändringar böra anses vara grundade på "en i huvudsak övervunnen (språkhistorisk) ståndpunkt" (A. 4). Då på en föråldrad åskådning grundade reformer knappast kunna försvaras, komma ortografiska reformer alltså i framtiden överhuvud icke i fråga.
Men har det verkligen inom språkvetenskapen skett en utveckling i en riktning, som berättigar Svenska Akademiens motivering ? Det skulle vara nästan förvånansvärt.
Akademien sammanfattar den språkhistoriska åskådning, som "i stort sett behärskade rättstavningsdiskussionen i slutet av förra århundradet" och som enligt Akademien skulle vara övergiven, i satsen:
"talspråket förändras och utvecklas, skriftspråket är konservativt och stillastående".
Om den första delen av den citerade tesen är dock att säga, att den icke är övergiven, utan att den fortfarande är allmänt accepterad. Man måste ha uttryckliga bevis för att tro, att språkvetenskapens idkare skulle vara av sådan mening, att det talade språket skulle ha stannat i sin utveckling*). Svenska Aka-
________
*) I förbigående må det påminnas om, att man har hittills haft bara mycket opålitliga och bristfälliga möjligheter att utforska talspråkets förändringar inom en kortare period och i alla hänseenden. Först nu har språkvetenskapen erhållit ett pålitligt medel att utforska talets utveckling, nämligen Ijudskivan. Det är också för den kommande språkforskningen en uppgift av första rang, att med varandra jämföra en skiva upptagen nu med en skiva upptagen av samma persons tal efter 30-40 år.
demien betygar även själv (s. 5), att de ljudhistoriska förändringarna ha spelat en mycket stor roll "och att de ännu göra sig starkt gällande". Om de äro absolut ofrånkomliga eller icke, därom kan ingen människa påstå någonting med säkerhet nu lika litet som förr. Men den frågan har ingenting med de hittills framlagda ortografiska reformförslagen att göra. Vad åter beträffar den andra delen av den ovan citerade satsen, så måste man konstatera, att den stämmer eller icke beroende på, vad det menas med den. Att skriftspråket är "stillastående", utanför utvecklingen stående, är naturligtvis riktigt om det menas, att det en gång skrivna eller tryckta ej förändras under tidernas lopp, "scripta manent". Något motsatt har ingen mig veterligen varken på 1800 talet eller förr påstått. Men i den meningen är även det talade språket utan all utveckling, ty det talade ordet dör bort med Ijuddallringarna, som utgöra det, det hörs aldrig mera (om det nu inte händelsevis har blivit ingraverat i en grammofonskiva eller dyl.), det utvecklas alltså ej. Det skrivna språkets utveckling måste naturligtvis förstås pa samma sätt som det talade sprakets: i tiden efter varandra följande grafemer visa sinsemellan skiljaktigheter eller icke. I förra fallet säges det att förändring, utveckling skett, i det senare fallet åter kan man ej konstatera någon utveckling. Om man ser saken på detta sätt är det naturligtvis helt klart, att ingen har kunnat sluta sina ögon för den utveckling som de flesta skriftspråken uppvisa. Den svenska t. ex., som skrevs för fyrahundra år sedan, är bra olik dagens svenska, måhända mera olik än den tidens talade svenska jämförd med nutidens svenska talspråk. Det är alltså omöjligt att helt allmänt påstå, att "skriftspråket är stillastående". Man kan även ej taga på allvar ett påstående att sådana män som t. ex. Lundell eller Noreen skulle någonsin förfäktat en sådan mening.
Huru är det sedan med skriftspråkets påstådda konservatism, varom vår tes innehåller den uppgiften, att nutidens språkåskådning skulle anse skriftspråket mindre konservativt än talspråket ? Om det härmed menas, att skriftspråket skulle till sin natur vara mindre konservativt än talspråket är Akademien bestämt på villospår, ty sådant har knappast någon språkforskare hävdat, snarare tvärtom. Om man åter menar, att de förändringar, som ha skett inom skriftspråket, äro överlägsna i antal i jämförelse med talspråkets förändringar, så uttalas ett allmänt påstående, som ingen ens har försökt försvara i denna allmänna form. I vissa språkkretsar har skriftspråket nog tydligen varit konservativare än talspråket.
Den citerade karakteriserande tesen har alltså visat sig föga träffande.
*
För min del skulle jag ändå tro, att Svenska Akademien tänkt på något annat än vad den sagt, med andra ord: att formuleringen av den åsyftade meningen icke är lycklig i sitt nuvarande skick. Kanske har meningen varit densamma som med klarare ord är uttryckt i Erik Wellanders skrift "Språkvård och kulturarv" (Stockholm 1943), sid. 34. Akademiens remissutlåtande har dock även en närmare beskrivning av den "övervunna språkvetenskapliga åskådningen", som sammanfattningsvis skildrades i den ovan dissekerade satsen. Det heter nämligen ss. 3-4:
"De ljudhistoriska förändringarna betraktades som ofrånkomliga, på något sätt bundna av naturlagar, de ägde rum alltid och överallt, och talspråkets på dem beroende ombildning betraktades allmänt och avgjort som en utveckling framåt, mot ett bättre tillstånd. Talspråket var det levande, växlingsrika, skriftspråket var dött och orörligt. Det var också endast ett "sekundärt" språk, eftersom det obestridligen en gång framgått ur talspråket. Men skriftspråket tillerkändes överhuvud "ingen annan uppgift" än att i vissa situationer ersätta det talade språket (Lundell 1886). Utvecklingen inom språklivet uppbars helt av talspråket, som var det egentliga språket. Ty utvecklingen, den utveckling man hade blick för, var de fonetiska förändringarna, och i dem kunde skriftspråket enligt sakens natur inte ta del. Skriftspråket stod utanför. Slutsatsen blev att skriftspråket, d.v.s. egentligen endast dess yttre dräkt, ortografien, som motsvarar talspråkets Ijudbyggnad, nödvändigtvis tid efter annan måste omformas och omjusteras för att skriften åtminstone något så när skulle hinna med i utvecklingen och inte till sist ohjälpligen bli efter."
Men även i marginalen av denna längre framställning måste man sätta en rad frågetecken. Redan den första satsen väcker betänkligheter, delvis ovan behandlade (de Ijudhistoriska förändringarnas ofrånkomlighet). Man måste särskilt undra, huru remissutlåtandet kan skylla språkvetenskapen vid sekelskiftet för den åsikten, att Ijudförändringarna "ägde rum alltid och överallt". Redan Hermann Paul lär i sin klassiska "Prinzipien der Sprachgeschichte" (1886, 4. uppl. 1909, s. 68), att "Das Lautgesetz sagt nicht aus, was unter gewissen allgemeinen Bedingungen immer wieder eintreten muss, sondern es konstatiert nur die Gleichmässigkeit innerhalb einer Gruppe bestimmter historischer Erscheinungen", m. a. o. en bestämd Ijudförändring har sin begränsning både i rum och tid. Paul var onekligen den stora auktoriteten just på den nämnda tiden. Om man beskyller språkvetenskapen för sagda fel, måste man gå till en mycket äldre period i språkvetenskapens historia. Vad för det andra frågan om utvecklingens mål beträffar, må det framhållas, att en av de främsta språkforskarna i världen, Otto Jespersen, ännu i sin 1941 utkomna bok "Sproget, barnen, kvinden, slægtet" (s. 227) skriver: "Vi har sammenlignet de ældste overleverede trin av vore vesteuropæiske sprog med deres nutidsskikkelse og har fundet visse træk i det store og hele fælles for dem, sa at det har været os muligt at udfinde nogle store hovedlinier for bevægelsens retning; og vi har givet grunde for den antagelse at de i arhundredernes lob foregaende forandringer i det hele har været til gavn for de talende, sa vi har været berettigede til at tale om fremskridt." Jespersen står väl ej så ensam i sin värdering, att man skulle kunna säga, att språkvetenskapen i nämnvärd mån förändrat sin uppfattning sedan 1890-talet. Frågan huruvida den Ijudhistoriska utvecklingen leder till bättre former, huruvida den med andra ord är "en utveckling framåt, mot ett bättre tillstånd" har förövrigt ej ofta varit behandlad utöver den populära framställningen. Den första satsen i Akademiens karakterisering lämnar som man ser bra mycket övrigt att önska. Lika litet kan man erkänna att fortsättningen skulle vara särdeles träffande, ty de ortografiska förändringarnas motivering har mera sällan utgått från just de åsikter, som Akademien framställer. Förändrings- och reformeringsivern har nämligen genom tiderna riktats mot ortografin och icke mot talet, det har ansetts mera passande och i första hand ifrågakommande, därför att r e f o r m e r n a ä r o e l l e r h a v a r i t l ä t t a r e a t t g e n o m f ö r a p å d e t t a o m r å d e ä n i n o m d e t t a l a d e s p r å k e t. Förr gällde det i ännu högre grad än nuförtiden, vad Paul i Prinzipien s 383 säger: "bei dem Kampfe um die Orthographie [ist] nicht wie bei dem um die Sprache die ganze Sprachgenossenschaft beteiligt, sondern jedenfalls nur der schreibende (resp. druckende oder drucken lassende) Teil derselben und dabei die einzelnen in sehr verschiedenen Grade". Sagda praktiska angelägenheter har säkert haft sitt ord att säga. Följande omständighet är även värd att beakta. Bokstavsskriftens grundlag, dess huvudprincip har allt ifrån början varit Ijudenlighet, däremot har talspråkets bokstavsenlighet aldrig varit någon konstituerande princip för talspråket. Det är därför mycket naturligt, att i punkter vari skriften av ett eller annat skäl har avvikit från den sagda principen, avvikelserna ha blivit föremål för diskussion och just talet har uppfattats som normgivande och icke omvänt. Redan grammatikerna på 1700-talet förordade med vissa reservationer, som verka alldeles moderna grundsatsen "man skall skriva som man talar" (t. ex. Mäzke i "Grammatische Abhandlungen", 1776), ty skriften vilar ju väsentligen just på denna grundsats.
Men trots dessa anmärkningar är Svenska Akademiens remissutlåtande på rätt väg i en viktig punkt, nämligen då det understryker (liksom Herman Geijer, Gideon Danell och Erik Wellander i olika skrifter), att skriften icke är ett sekundärt teckensystem, ett språk i andra hand ( utom i historisk mening ), och att man har skäl att mera än vad sekelskiftets radikalism gjorde beakta de självständiga, av talet oberoende eller eljes "oljudenliga" uttrycksmedel den har till sitt förfogande. Det teoretiskt sett intressantaste i utlåtandet ligger så vitt jag ser i denna ansats att bestämma skriftens och det talade språkets relation. Denna punkt är värd en litet mera ingående undersökning.
*
Det skrivna svenska språket och den talade svenskan äro, såsom det är lätt att inse, två fullständigt skilda och olika teckensystem. Det förra läses och skrives, det senare höres och talas, det förra är optiskt, det senare akustiskt. Bägge språken äro fysikaliskt helt och hållet olika, de ha ingenting gemensamt. Den talade finskan och den talade svenskan äro fysikaliskt sett besläktade (de äro bådadera fonemspråk), likaså den skrivna finskan och den skrivna svenskan (de äro båda grafemspråk), men den talade svenskan och den skrivna svenskan äro det ej.
Denna insikt är lätt att acceptera, men den har dock ej alltid varit så klart känd, att man t. ex. skulle konsekvent använt skilda termer, när man talade eller skrev om fonem-, resp. grafemspråket. Så t. ex. kunde ordet bokstav fordom förekomma i språkvetenskaplig text även då man icke åsyftade bokstäver utan Ijud, och termen bokstavsövergång hade man på sin tid i stället för ljudövergång. Det händer även i vara dagar, att principiellt samma vilseledande terminologi då och då brukas, ja till och med Svenska Akademiens remissutlåtande bjuder på ett par exempel på sagda missbruk. Så läsa vi ju på s. 7, att konsonantförbindelserna hv-, hj-, Ij-, dj- som fordom tillhörde det svenska talspråket och som ännu finnas "kvar i isländskan och i många svenska och norska bygdespråk, på samma sätt som konsonantförbindelsen dj- ännu uttalas även i den vårdade finlandssvenskan", "ända till 1906 funnos... i det högsvenska skriftspråket". Detta är en fullkomlig orimlighet ( ty i skriftspråket finns det ingenting av talspråket och omvänt). Huller om buller äro termerna även i framställningen av den norska språkreformen s. 9. I klar kännedom av den ovan understrukna omständigheten skulle man naturligtvis ha kunnat undvika denna brist på terminologisk precision och även haft möjlighet att en smula mera kategoriskt utforma utlåtandets sats: "Vid varje överläggning i stavningsfrågor måste man hålla i minnet, att skriftspråket i viktiga avseenden är ett från talspråket skilt språk, även om det ursprungligen utgått från detta"*) (s. 10).
Men om nu alla skriftspråk, däribland det svenska, och alla talspråk, det talade svenska språket medräknat, äro grundolika teckensystem, hur är det möjligt, att man ändå tämligen lätt kan lära sig det skrivna svenska språket, om man kan det talade och vice versa ? Det är ju en
________
* ) Det sistnämnda påståendet, liksom det s. 4. gjorda, att skriftspråket "obestridligen en gång framgått ur talspråket", innehålla en oriktig historisk uppgift, ty skriftspråket har aldrig "utgått" l. "framgått" ur talspråket (utom kanske helt bildligt taget).
känd sak att ett nytt språks inlärande överhuvud åsamkar mycket stor möda. Svaret ligger däri, att de som exempel nämnda teckensystemen: den talade svenskan och den skrivna svenskan motsvara varandra på ett tämligen lättlärt sätt. Motsvarigheten är inte uttömmande, d v. s. allt i talspråket har ej sitt motstycke i skriftspråket (t. ex. tongången), liksom icke heller allt i skriftspråket har någon motsvarighet i talspråket (t. ex. de stora begynnelsebokstäverna i motsats till de små), men en synnerligen långtgående isomorfi råder dem emellan. Tack vare den kan man så att säga ö v e r s ä t t a från det ena språket till det andra på ett relativt lättlärt sätt. översättningen heter skrivning, då riktningen är från talspråk till skriftspråk, högläsning om riktningen är från skriftspråket till talspråket. Om det t. ex. emellan tyskan och svenskan skulle råda ett fullt liknande motsvarighetsförhållande, en med ett tjogtal regler uttryckbar strukturell likhet, skulle otvivelaktigt inlärandet av tyskan vara lätt för en svensk och svenskan likaledes lätt för en tysk. Emellan svenskan och tyskan finns det nog regelbundna motsvarigheter (t. ex. timmer Zimmer, tal Zahl), men dessa motsvarigheter kunna dock ej uttryckas i sa få (och allmänna) regler som motsvarigheterna emellan den skrivna och den talade svenskan. Om reglerna vore färre, t. ex. bara tusen stycken, skulle översättandet vara avsevärt lättare än nu, om de vore endast hundra till antalet, skulle inlärandet av tyskan vara en småsak i förhållande till vad det nu är. Ju färre översättningsreglerna äro, ju mera allmänna de äro, desto lättare är översättningen och speciellt översättandets inlärande.
I allmänhet är skriftens och talets förhållande nuförtiden mer eller mindre regelbundet, men det finns även exempel på mycket svårlärda skrivsystem. Sådan är bland andra den kinesiska skriften. De regler, som angiva den kinesiska skriftens och det kinesiska talets förhållande, äro i våra ögon rent av otaliga. Den äldsta skriftens, den s. k. bildskriftens förhållande till det talade språket var på ett liknande sätt underkastat otaliga, men i många fall dock mera lättlärda regler än den kinesiska skriftens. Den forna teckensamlingen i bildskriften var av samma typ som enstaka nutida allmänt bekanta skrivtecken, t. ex. §, &, > +, , X, 2 osv. Den kopernikanska omvälvningen i skriftens historia skedde, då man upptäckte, att det i talet fanns några få sig upprepande element och att endast dessa behövde sin motsvarighet i skriften. Det behövdes alltså härefter bara en bråkdel av den forna teckenmängden, en fåtalig teckenserie, som kunde ordnas i samma följd som talets ljud, ett optiskt teckensystem med ungefär samma struktur som talet. Denna upptäckt skedde inte i ett ögonblick, utan utvecklingen gick småningom i den riktningen, att den s. k. bokstavsskriften framgick ur den forna bildskriften (alltså inte ur talspråket) efter det man kommit underfund med Ijudanalysen. Motsvarighetsprincipen, som man om man så vill kan kalla Ijudenlighetsprincipen, är som man ser hela den nutida bokstavsskriftens a och o. Just däri att talets och skriftens inbördes förhållande tack vare ljudenlighetsprincipens upptäckande kan angivas med tämligen få och därmed lättlärda, allmänna regler, består den nutida skriftens överlägsenhet över andra skrivsystem. Det är klart, att ju mera denna princip blir inskränkt, desto svårare och mera bildskriftsartad blir skriften. Sa har t. ex. den engelska skriften redan mist mycket av Ijudskriftens fördelar.
Jag har här karakteriserat skriftens och talets förhållande som ett mer eller mindre långt gående motsvarighetsförhållande. Vanligen har, såsom Svenska Akademien och särdeles Erik Wellander i sin skrift s. 34 kritiserande framhåller, saken fattats litet annorlunda, nämligen så att skriften "betecknar det mänskliga talspråket" ( A. Noreen, Rättskrivningens grunder, Stockholm 1892, s. 4), att skriftspråket är "något sekundärt, ett språk i andra hand, vars uppgift endast kan vara att, så långt det går, med synliga tecken återge det talade språket" (Wellander s. 34).*) Ortografireformens ivrige förespråkare J. A. Lundell har även han i sin broschyr "Svensk rättstavning" (1934) s. 7 klandrat den traditionella uppfattningen. Han skriver: "En andra nyhet må i detta sammanhang konstateras. För 50 eller 100 år sedan kunde man som skriftens ändamål uppställa att återgiva uttalet. Då kunde man helt enkelt säga: t ljudet skall tecknas med t, ej med dt eller th; nu känner den fonetiska analysen ett tiotal olika t-ljud. Nu kan man icke uppställa som regel, att e-ljudet skall skrivas med e och ä-ljudet med ä; det förbjuder utan vidare vår nuvarande kännedom om de många olika e- och ä-ljudens bildningssätt, akustik och geografiska utbredning inom språkområdet." Lundells motiv äro knappast antagliga, men huvudsaken: skriftens ändamål är icke att återgiva eller beteckna talspråket, måste anses träffande.
Liksom fonemordet bord är ett språkligt tecken för vissa reala föremål, skulle om vi ansluta oss till den allmänt gängse uppfattningen om skriftens uppgift t. ex. grafemet bord vara ett tecken för fonemet bord. D e t t a ä r e m e l l e r l e r t i d f a k t i s k t y t t e r s t s ä l l s y n t. Sådana exempel som den första satsen i detta stycke eller t. ex. Sommarn är ett tvåstavigt ord (jmf. Sommarn var detta år varm) förekomma inte ofta; mest påträffar man sådana i språkvetenskaplig text. Oftast äro grafemernas betydelse, det som de beteckna, icke fonemer utan föremål, saker, egenskaper, förhållanden o. s. v. Att grafemerna i några fall beteckna fonemer är lika möjligt som att man med talspråkets elementer (med fonemer) kan beteckna bl. a. även grafemer, men som sagt äro sådana fall försvinnande sällsynta vid sidan av fall, då
________
*) I remissutlåtandet citeras (i ogillande ton) Lundells ord, att skriftspråket inte har någon annan uppgift än att i vissa situationer ersätta det talade språket. Häri finner jag ej något felaktigt: "ersätta" betyder någonting helt annat än "beteckna" l. "återgiva".
grafemernas betydelse l. närmare bestämt vad de beteckna, äro icke-fonemer. Med blicken riktad på detta förhållande förstå vi, varför man hellre måste tala om talspråkets och det skrivna språkets mer eller mindre stora motsvarighet än om att skriften betecknar talet. Skriften och talspråket äro ej blott i den meningen två skilda teckensystem, att de fysikaliskt sett inte ha någonting gemensamt, utan också i den meningen att varken den ena eller andra överhuvud är till för att beteckna den andra. Skriftens och talets självständighet gentemot varandra kommer till synes även däri, att bägge ha åtskilliga signifikativa element, som icke ha eller ens kunna ha någon motsvarighet inom det andra språket. Skriften har särskilda optiska egenskaper som ha språklig funktion. Ofta användes t. ex. i tryckt skrift kursivering, då vederbörande uttrycks betydelse utgöres av fonemspråkets uttryck, alltså fonemord; de stora begynnelsebokstäverna ha likaledes i det optiska språket en viktig uppgift att fylla o. s. v. Man kan även lägga märke till att till skriften vid läsandet ofta knyta sig emotionella element, som sakna motsvarighet vid åhörandet av talet. Redan tryckets arkitektur, dess skick, bokstävernas exempelvis arkaiserande stil o. s. v. ha sin stilistiska, emotionella doft, för att ej tala om den konventionella, den reformatoriska eller den gammaldags ortografins känslovärde. Det är lätt att inse huru de ortografiska reformerna till en början förorsaka obehag vid läsningen. Det nya har inte mera samma stilistiska arom som det gamla, huru bra det än i övrigt är motiverat. Otvivelaktigt är att det därför många gånger försvårar läsningen för alla som äro vana vid det gamla stavsättet. I det talade språket finns det å andra sidan icke så få uttrycksfulla element som icke ha någon motsvarighet i skriften, ja troligtvis icke ens kunna ha det. Vid åhörandet av en skicklig uppläsare kan man göra belysande observationer häröver, lägga märke till en översättningskonst, som ofta vida överträffar vår egen.
Så mycket man även kan understryka att skriften och talspråket äro skilda teckensystem, kan man ej av p r a k t i s k a s k ä l låta bli att arbeta för deras motsvarighets förstorande och förenklande. Enär det dock väsentligen är fråga om motsvarighetsreglernas l ä t t h e t, böra avvikelserna från ljudenlighetsprincipen bedömas enligt denna synpunkt. Alla avvikelser äro ej farliga, om de äro lätta att efterleva. Så t. ex. betecknar n i den finska ortografien både n och ng (h), det sistnämnda dock endast framför ett k. Denna tvetydighet hos n är lätt att behärska (knappast svårare än en ny bokstavs inlärande). Avvikelserna måste även värderas med beaktande av vad de betyda för s k r i f t e n s u t t r y c k s f ö r m å g a. Varje avvikelse från motsvarighetens enkelhetsprincip förminskar icke skriftens uttrycksfullhet, det finns ju även sådana, som förstora den. (I förbigående må det anmärkas, att de medgivanden Otto Jespersen, en mycket rationalistisk reformator, har gjort i sitt språk novial till godo för ofonetiskheten (se härom t. ex. "En sprogmans levned" s. 190) äro lärorika.) Kanske även hänsyn kan tagas till de andra nordiska språken, såsom Akademien framhäver (man skulle bara få hoppas, att detta motiv användes även positivt och icke endast negativt som ett motargument). Om reformer behövas, så ligger det inom möjligheternas gränser, att man på någon punkt hellre medvetet förändrar talspråkets skick än skriftspråkets (så t. ex. skulle man troligen lika Iätt kunna lära sig att läsa dj- och Ij- med d och I som att skriva dem). Sistnämnda recept kan däremot ej användas, då det t. ex. är fråga om sj-ljudets betecknande. På denna punkt kan endast en förändring i skriften minska oregelbundenheten. Vad de många gånger understrukna ordskillnads-, etymologiska, samhörighetsprinciperna (som inte innebära någon nyhet, utan äro urgamla) vidkommer, kan man som ovan redan framhållits använda dem utan tvekan, då det är tydligt att förståendet av skriften underlättas genom dem. De undantag, som de vålla i talets och skriftens motsvarighetsregler äro därför motiverade och som motiverade överhuvud lätta att komma ihåg. Naturligtvis har man ej rätt att begagna dem som ett allmänt vapen emot reformsträvanden (såsom Svenska Akademien gör), ty de beröra ju endast noga bestämda fall. Om man skulle utom usus scribendi ha samhörighetsprincipen bakom sig vid ordet skära (jmf. skar), så betyder detta dock ej, att de oregelbundenheter som måste beaktas vid nedskrivandet av ord innehållande sj-ljud, alla skulle ha blivit försvarade med nämnda eller dylika exempel, lika litet som samhörighetsprincipen i sin nuvarande form fordrar t. ex. skrivningen sjång i stället för sång (jmf. sjunga).
Vi ha här något närmare behandlat den av Svenska Akademien upprullade frågan om skriftens och talspråkets inbördes förhållande. Som resultat kunna vi anteckna, att frågan i formen: är talspråket ett språk i första hand, skriftspråket ett sekundärt språk, eller är kanske talspråket rent av ett språk i tredje hand, egentligen helt och hållet bortfaller ur ortografifrågans behandling. De bägge språken äro skilda teckensystem, och de ortografiska reformernas kärna är en strävan till en praktiskt sett större regelbundenhets ernående i motsvarighetsförhållandet mellan skriften och det talade språket. Samma strävan kan få stöd även av en medveten eller omedveten reformering av talspråket i anslutning till skriften. Denna strävan med sina tvenne fronter möter naturligtvis motstånd av usus scribendi och usus loquendi, och som vanligt kan det anföras olika skäl för och emot förbättringsförsöken. Men p å s t å e n d e t a t t s p r å k v e t e n s k a p e n u n d e r d e s i s t l i d n a 4050 å r e n
s k u l l e h a s t ä l l t s i g p å a n t i r e f o r m i s t e r n a s s i d a, ä r e j m ö j I i g t. Språkvetenskapen ser kanske klarare tvistens natur och innebörd, men har ej givit mera vapen i hand åt antireformisterna än åt reformisterna.
|